Formsvacka

Jag var borta över helgen. Och när jag kom hem sköljde miljoner känslor över mig. Och för första gången sen november kände jag "jag skiter i det här, det får falla" Orken tog slut. Motivationen tog slut. Jag stängde in mig och tittade in i väggen med tårarna rinnandes. Jag räknar dagarna på en månad och vet att det är bara är en väldigt periodisk formsvacka. Men suck, vad jag inte vill. Jag vill inte åka hem. Jag vill bara låtsas som att det inte finns. Jag skrev till en fin vän förra veckan, några kloka ord. Att det finns ingen som har tvingat oss till det här, men trots det kan jag väl få erkänna att jag inte skulle göra om det, och dessutom erkänna hur fruktansvärt tungt och jobbigt det är? Det tär. Något så kopiöst. Och bara för att dagarna går, så känns det inte som att målet närmar sig - snarare tvärtom. Det känns som att vi skjuter det ännu längre på framtiden. Saker ändras, prioriteringar läggs om. Jag brukar vara den som tycker om projekt att dona med. Och ja - det tycker jag fortfarande, men det går inte att sätta ord på hur det är att jobba mot ett mål som inom realistisk tid inte går att greppa. Jag behöver ett mål. Ett realistiskt uppsatt mål att kämpa mot. Och då klarar jag det. Men när det realistiska målet handlar om månader, nästan ett år sammantaget. Då svackar jag. Motivationen sviker.

Det var ett bygge som ändrade tid förut. På en order jag precis hade skrivit. Jag fick gråten i halsen. Idag kan jag börja grina för vad som helst.