Orolig själ.

För första kvällen på väldigt många höll jag mig vaken till tio igår. Och självklart finns en förklaring till det. Det oroliga inre hittar ingen ro. Hjärnan är tom, men ändå så full. Det varit en vecka med berg- och dalbana i hjärnan. Besviken. Glad. Ensam. Lycklig. Inte alls ensam. Jag vet inte riktigt vad som händer där inne. Jag känner igen beteendet, och jag känner igen tecknen. Men det borde inte vara nu. Jag mår inte dåligt i februari. Jag mår dåligt i november. Jag förstår ingenting. Men allt tyder på samma sak som för 1,5 år sedan. Depressionen står och knackar på dörren, och jag hanterar det så gott jag kan. Jag tror jag kan bromsa det, det känns inte som att det blir så farligt, men det visar sig. Jag ska ta vara på ensamdagarna som väntar. Och rå om mig själv. Och även hemmet. Få dona i fred och bara göra det fint och rent. Det är bra för en orolig själ. Eller i alla fall min oroliga själ.