Hösten knackar på dörren, och tryggheten smiter ut.

Att vara trygghetsmänniska och vanemänniska slår oftast till den negativa sidan.

Jag har (som jag skrivit tidigare) en liten ångest som gror när det gäller mörker. Varje höst är en kamp... att gå hem själv, att släcka sista lampan i lägenheten, att titta ut genom fönstret för att mötas av ett mörker. Hemma i valla var det obehagligt med så låga fönster, och jag hade stenkoll på att alla dörrar var låsta.

Det tog mig väldigt kort tid att bo in mig på vasavägen, jag kände trygghet och lugn rätt fort där. Lite kvällar på cykel hem från jobbet som var jobbiga, men så fort jag var innanför dörren så visste jag att det var lugnt. Jag är expert på att göra små saker till stora hemska saker, jag eskalerar allt i hjärnan och låter hjärtat rusa upp i panikslag. Och natten är förstörd. Men som sagt, det var rätt sällan. Till det att jag utsattes för rån, då kom det tillbaka igen. Efter nästan 3 år utan några som helst problem. Tack och lov kom sommaren, och det gav med sig rätt snabbt. Med undantag för vissa tillfällen.

Efter flytten är jag tillbaka på noll igen, ont i magen för att sova. Ont i magen för att gå hem själv. Ont i magen för att vara ensam hemma. Ont i magen för att somna. Ångest för att jag inte vågar sova/somna. Jag gör inget annat än att lyssna på olika ljud, försöker höra vad det är, för att sen kunna sopa ut det ur hjärnan om det bara var grannen som låste dörren, en fågel som landade på fönsterblecket, eller om blåsten gjorde att det rasslade i fönstret. Sen kommer ljuden som inte går att förklara, som när micron pep mitt i natten. och natten är förstörd. Lika jobbigt varje gång, hjärtat sitter i halsgropen samtidigt som man kan höra pulsen i hjärnan, och svetten rinner av obehag.

Allt jag vill är att hitta den där tryggheten, känna den där befrielsen att kunna stänga dörren bakom mig, pusta ut och tänka att ingenting, ingenting kan nå mig bakom den här dörren. För nu är jag hemma. Jag antar att det får ta sin lilla tid.