Med eftertänksamhet.

Vår första dejt var för två år sedan. Vår första period tillsammans var för två år sedan. Det största intrycket någon någonsin har gjort på mig, det var för två år sedan. Det var en period i ren skräckblandad förtjusning. Kampen om att göra honom redo för relation och min lycka gick inte riktigt hand i hand. Mina känslor bubblade som sockerdricka inom mig, och han roade sig ute med sina vänner. Absolut i ren ovana, och säkert lite rädsla. Mina ord verkade gå in i ena örat och ut genom andra. Min gräns började närma sig. Tyvärr tog mina känslor över, och jag lät mig styras som en marionettedocka. Jag följde med i den vardagen han valde. Utan att tänka efter om det verkligen var det jag sökte. Jag styrdes enbart av mina känslor. Jag började dock ifrågasätta, och han började övertyga mig om att han ”verkligen ville” . Jag försökte ha tålamod. För varje övertygande mening han sa, sjönk även min tillit till honom. Hans känsla i kroppen och hans talande ögonen, sa inte samma sak som orden ur hans mun. Fortfarande styrdes jag av mina känslor. Jag började tänka att ”ser jag inte någon förändring snart, avslutar jag trots mina känslor” … Jag hann aldrig komma dit. Jag hann aldrig bli redo för det slutet. Även om jag visste att det var det rätta. Han valde att gå. Jag kan inte sätta ord på känslan. Att få allt som jag hade trott, bekräftat i ett andetag. Det slog undan benen på mig, satte en knytnäve i magen och drog ur hjärtat ur kroppen. Tilliten till honom försvann i samma andetag han sa orden. Jag intalade mig att jag aldrig mer skulle tro på den här människan. Jag skulle aldrig mer vilja ha honom i mitt liv. Med orden ”jag älskar dig” gick han ut genom dörren. Jag hade sagt åt honom att han gjorde sitt val en gång. En gång. Att jag, så fort han gick genom dörren, skulle släppa och gå vidare. Det var så klart inte sant, men jag lät honom tro det i hopp om att han skulle ändra sig. Vi sågs en vecka efter denna dag. Jag la på min yta, mitt ”må-bra-utseende” och givetvis mitt självsäkra jag. Han bekräftade att valet han hade gjort var det han ville stå fast vid. Jag tror inte han vet hur dåligt jag mådde. Att jag ville kräkas på honom. Jag ville återigen bara skrika rakt ut och fråga när han skulle ändra sig. Men jag höll det för mig själv. Jag fortsatte mitt skådespel, och intalade mig kraftigt att det var hans förlust. Att jag skulle klara mig bättre utan honom. Med den intalan kunde jag klara av promenaden med stoltheten i behåll. Jag såg dock till att promenaden inte blev längre än vad den behövde. Jag såg till att vända hemåt.

En ny tid började för mig. En tid att bygga upp mig själv. En tid att lära känna mig själv. Framför allt, förstå mig själv.

Den absolut första tiden, att läka. Att låta sig vara ledsen. Att låta sig vara svag. Den sköt jag undan. Jag sökte bekräftelse hos alla jag kunde tänka mig få lite sympati ifrån. Jag höll huvudet högt och fortsatte spela mitt spel mot honom. Jag grät för mig själv. Och jag var stark och glad framför honom. För visst var det väl han som hade förlorat i det stora hela? Det var många tunga kvällar. Och det var många turer att förstå. Jag ställdes inför situationer som bara gjorde mig starkare i och med mitt skådespel. Jag lärde mig lägga band på mina känslor. Jag lärde mig ljuga för mig själv. Till slut trodde jag på det. Och tillslut fungerade det. Jag kom till punkten där han faktiskt inte betydde något mer för mig än som vän. Jag kunde vara med honom. Jag kunde umgås med honom. Jag kunde prata med honom. Utan att det gjorde ont. Utan att känna att känslorna jag tryckt undan kom ifatt mig. Jag kände mig fri. Jag la aldrig så stor vikt i vår relation. Jag såg gärna att han var en del av händelser och tillställningar tillsammans med sina vänner där jag också höll till, men jag kände aldrig att jag hade något behov av att umgås med honom ensam. Vår relation var i stadie ”är”. Vi hördes när det hände nåt, vi pratade på stan, vi sågs ute på krogen. Ett behagligt läge med ett ex. Jag var tillfreds med det mesta.

I samma läge tror jag det vände. Undermedvetet. Vi började bygga upp den där vänskapen som aldrig funnits. Helt plötsligt korsades våra vägar oftare och oftare. Vi hamnade titt som tätt på samma fester. Undermedvetet eller medvetet. Oklart. Det var en otroligt rolig tid, den spända och stela ”vi-ska-vara-vuxna-och-professionella” -stämningen byttes ut till avslappnat ”vi-ska-umgås-och-ha-roligt”. Och där någonstans, började även han ändras mer. Eller så var det jag som valde att se det igen efter 1,5 år av stängda ögon. Jag började känna en vilja. En vilja att jag skulle vara där, en vilja att ha kontakt. Många turer av förbannelse startade. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag hade ju stängt honom ute så många gånger för att rädda mig själv. Jag kände mig återigen som ett tradigt ex. Jag var arg och frustrerad om vartannat över hur han var mot mig. Jag vet inte vad jag var arg över. Om jag kunde få vara precis som jag ville, varför skulle då han ha restriktioner över hur han betedde sig? Han var den som valde att gå. Det sociala spelet säger en sak. Han gjorde en annan. Han gjorde det som talade för att han fortfarande kände nåt. Och jag var beredd på allt annat än just det, känslor. Jag tryckte återigen mina känslor åt sidan. Låtsades som om jag inte förstod honom. Vilket jag emellertid inte gjorde heller. Kontakten ökade, och mina tankar började skena iväg. Hur skulle jag kunna släppa in honom igen, jag litar inte på honom. Jag sköt även tankarna åt sidan. Jag försökte låta honom visa vägen. Han kändes återigen lite vilsen. Det kändes som att han letade lite tecken från min sida, men jag och mitt stolta sinne vägrade ge med sig. Ville han något, fick han ha mål i mun och säga det. Jag började leka med tankarna, ”tänk om, kan det vara så, vill jag” Jag hittade aldrig något svar. Jag fick låta mig själv ha tålamodet att låta framtiden utvisa. Kontakten ökade om möjligt ännu mer, och min ilska slog i taket. Vad vill han, hur kan han, vad är hans problem. Så fort han var i närheten mjuknade jag. Kunde det vara så? Var jag på väg att falla igen. Förnekelse förnekelse förnekelse. Det var mitt motto ett tag. Jag tror inte på det, jag vill inte se det, jag lyssnar inte. Vännerna runt omkring var dock helt klara med vad som gällde. Han hade känslor. Och jag började inse. Jag hade känslor. Jag slutade förneka. Jag började ta in. Jag började läsa av honom. Jag ville förstå honom. Jag började ge efter. Jag släppte stoltheten. Och sen där, en natt i januari, i dimman av alkohol kysste han mig. Jag kunde inte tänka klart, jag kunde inte känna, jag kunde inte andas. Jag kände det där igen. Så som det hade varit förut. Jag visste inte om jag skulle våga. Såren som jag var så säker på var bleka ärr, var helt plötsligt oläkta öppna sår igen. Jag valde att inte bestämma mig. Jag valde att slicka mina sår rena och fina. Jag hade de med mig, i mina tankar. Som en erfarenhet. Jag visste hur det hade varit, men jag visste inte hur det skulle kunna bli. Jag valde att släppa in honom igen, om än med begränsning. Jag lät honom tro att jag gav mer än vad jag egentligen gjorde, för att han skulle våga blotta sig först. Kvinnlig list. Jag ville linda honom runt mitt finger, göra honom lika sårbar som han gjort mig en gång för längesen. Jag vet inte om jag lyckades. Jag kunde känna rädslan springa ikapp mig. Rädslan för hur det brukade vara. Rädslan för att hamna där igen. Jag gjorde återigen ett val, jag stängde rädslan ute. Och nånstans i den kalla vinternatten frös den sönder. Rädslan fanns inte längre kvar. Jag trodde inte längre att det skulle bli som det var. Det här var någonting nytt. Någonting så gammalt, men ändå så nytt. Och den här gången så himla äkta.

Vi gjorde om och vi gjorde rätt!