Olika individer. Olika tankar.

Vi har alla olika mål med livet. Olika mål med framtiden. Såklart är ju min bäst. För någon annans existerar ju inte. Det är inte på tal om något annat. Det ska göras på mitt sätt, och bara på mitt sätt. Eller? Knappast! Jag har nog bara inte varit beredd på att någon ska komma in och röra runt i min gryta (mitt liv) lägga till ingredienser som gör den så mycket godare, men också ingredienser som är långt ifrån receptet jag har tänkt mig följa. För varje dag som går, utökas receptet. Jag hittar guldkornen som gör det så mycket bättre och godare, att man önskar att det aldrig tar slut. Stundvis inser jag på hur djupt vatten jag är. Jag kommer på mig själv att det inte var alls såhär jag trodde att det skulle bli. Vilket absolut inte menas med att jag inte vill ha det. Snarare tvärtom. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ”förhandla” om min vardag, och att kompromiss är a och o. Jag är fruktansvärt dålig på att kompromissa. Jag tycker inte om att gå halva vägen. Jag vill ha det på mitt sätt. Inte en halvdan mix av någon annans idé. Helt hållbar grund om man ska leva ensam resten av livet. Vilket inte alls är min avsikt. Jag har hittat min prins. En prins med precis lika mycket stolthet och vilja som jag. Vi fungerar lite som två magneter, om man vänder dem åt fel håll. Säger den ena en sak, tycker den andra motsatsen. Och ingenting är bra. Ingen av oss är bättre än den andra. Diskussioner och kompromisser är vardag. Varje dag är en ny lära. Varje dag är min nya lära. Jag lär mig för varje dag att respektera en annan individs vilja och behov. Jag lär mig att inte alltid få igenom det på mitt sätt. Och framför allt, jag lär mig att mitt sätt inte alltid är bäst! (även om jag är aningen försiktig med att erkänna det)