På något sätt är det upp till var och en som person att rå om sin egen trygghet. Att hitta det i sitt eget liv som gör en tillfreds och lugn. Man kan inte leva på någon annans trygghet, heller inte tro att någon annan eller ett materiellt ting kan ge den grunden av trygghet som behövs. Toppen av trygghet är känslan av att tro på sig själv, att trivas med sig själv. Att komma till den punkten i livet där en kopp te i soffan en lördagskväll och sällskapet av en bra bok och lite ljus är höjden av ro och trygghet, det kan jag själv bara se som en milstolpe. Och jag kan bara hoppas att andra också gör det, och se det som ett mål.
I merparten av mitt liv har jag varit en rastlös själ. En själ som sett till att det varje sekund händer något, att jag alltid har en eller flera individer runt omkring mig vid varje ledig stund. I en tro om att det är det jag trivs med, att det är då jag har mitt lugn. Med tiden har jag insett, det har bara varit en flykt från mig själv. En flykt från att behöva ta tag i att trivas med sig själv. En flykt från att hitta tryggheten. Om man inte har hittat lugnet i sig själv, inte heller egenskapen att trivas med sig själv, hur ska då någon annan kunna trivas med dig? Hur ska någon annan hitta känslan av att vara lugn med dig, om du inte kan det med dig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar