Bekräftelse

Det började när man var liten, lika liten som man var, lika lite bekräftelse behövde man. Det räckte med att någon sa att man hade ritat en fin teckning. Sen var dagen gjord, kanske till och med helgen, eller resten av vecka. Med åren man blir äldre, växer även behovet av bekräftelse och att vara omtyckt. Vissa utvecklar det till sjukligt, vissa håller det för sig själva, vissa vet om att man behöver det och suger ur det av någon medvetet, men fortfarande bara i måttlig mängd. Bekräftelse av denna sort ger inte så mycket, man blir mättad för stunden, men hungern smyger sig sakta på igen efter bara ett litet tag. Det finns en sort, den där lilla som gör så mycket. Den spontana och helt från hjärtat. Det är just den som alla behöver, det är just den som är svår att få och det är just den som är svår att ta till sig. Och ändå suktar man. Man står där mitt uppe i en bekräftelse-situation, blir generad, viftar bort det och direkt börjar prata om något annat för att slippa ta det till sig. Slippa att tro på sig själv. För visst är det väl lättare att tro på någon annan? Man kommer nog inte på förrän det är för sent att det just var en sån situation, där man blev måltavla för en pil full med positiv anda som kom precis från hjärtat och var meningen att träffa just i hjärtat. En situation som man har suktat efter, och så står man där, okunnig att ta emot den för att man är för rädd att tro på sig själv. Det är lätt att vara efterklok.