Jag satte mig där. Återigen. Skrämd av känslan att inte känna sig själv. Skrämd av att veta att någon återigen ska rannsaka mig, analysera mig, lyssna på mig och kritisera mig. Men också väldigt lättad av att någon kommer ge mig vägledning. Och som kommer ge mig verktyg för framtiden.
Tårarna rann större delen av tiden, hur kan någon som vet så lite om mig och som aldrig träffat mig, pricka in så rätt på det jag känner och det som jag inte förstår? Erfarenhet, stavas det. En fascinerande erfarenhet. En erfarenhet att läsa av och förmedla till en förvirrad själ.
Jag lät henne sätta ord på mina svagheter, och mellan tårarna försökte jag lyssna och förstå. För varje mening hon sa klarnade mina känslor ytterligare och jag hoppas att jag hela tiden kommer närmare mig själv.
Jag ska samla mina svagheter och göra dem till min styrka.
det är i svagheten man hittar styrkan! Du är inte ensam vännen min! kram
SvaraRadera