Jag ser på mina gudbarn, och ler. Deras leende gör mig varm i hjärtat, och jag tänker för mig själv "vad lätt det är att vara så liten" Mammas kram är det bästa som finns, och världsproblemen handlar om att det inte finns några bamseplåster hemma när man gör sig illa. Jag hade gärna stannat där, stannat i den där lilla världen. Där allt är så lätt. Där man inte behöver göra val om framtiden, och inte heller planera och prioritera själv.
Alla som känner mig, vet hur mycket jag planerar och hur mycket som hela tiden ska in i min vardag. Jag gör mitt bästa för att vara alla till lags, jag har turen att ha ett helt fotbollslag med vänner. Och jag önskar ibland att jag inte hade något eget att behöva ta hänsyn till, så jag kunde lägga all min tid på vännerna. Jag vet inte om det är så, det är bara min känsla i kroppen som säger... att hur jag än gör så glömmer jag någon viktig på vägen. Och någon känner att jag har valt något annat framför den personen.
Snälla ge mig massor med tid,
och låt mig slippa tänka.
Låt mig bli barn igen.
Eller så får du lära dig att faktiskt bara vara du - LINDATID! Det finns ingen som känner sig åsidosatt - och gör de det så tycker jag att du ska fundera över om de ska finnas kvar i vänkretsen...
SvaraRadera